Blå

 

Blå (2018) av Norska författaren Maja Lunde  är den andra romanen i hennes trilogi om klimathotet, och vad som kan hända i framtiden, kanske inte så långt in i framtiden till och med. Jag har tidigare läst och bloggat om Binas historia och har kvar att läsa Przwaiskis häst. Jag ser dessa böcker som dystopier. Både Binas historia och Blå är skrivna så att det är flera parallella handlingar, i Binas historia är det tre och i Blå två parallella handlingar och som man förstår under läsningens gång att de hör ihop, men de är i olika tid och plats. I Blå är det 2017 och 2041 som är årtalen. 

Förlagets text:

2017: Signe är snart sjuttio, men skräms inte av havet. Hon seglar ensam bort från sin barndomsbygd i Norge för att konfrontera mannen som hon en gång älskade. Det är bara hon, båten som heter "Blå" och en märklig last.

2041: David tycker att han är för ung för att vara far, ändå har han blivit ensam med ändå har han blivit ensam med sin lilla dotter. De två är på flykt genom ett Sydeuropa som är drabbat av torka, där nord står mot syd, och där vattnet inte längre räcker till oss alla. Allt förändras den dag då de upptäcker en segelbåt i en övergiven trädgård långt inne i landet.

Det är spännande med dystopier jag gillar att läsa det emellanåt, och har tänkt att jag ska läsa fler framöver. Greppet med två parallella handlingar som det är i Lundes böcker är jag lite "halvskeptisk" till  men båda handlingarna är ju intressanta i Blå var nutiden lite mystisk, medans jag fattade handlingen i framtiden relativt väl. Lundes böcker har i vilket fall som helst blivit storsäljare och det är förståeligt men sorgligt att det beror på den värld vi lever i och dess hotade framtid.

Svenska Dagbladet skriver: 

"Det ska till en klimatförnekare av stål för att inte känna allvaret som dess scener förmedlar."

Det är bara att hålla med om det.