Hovjuvelerarens barn

Hovjuvelerarens barn - En berättelse om en släkt i skuggan av tre diktaturer (2019) av Gunnar Bolin var inte riktigt den bok jag tänkt mig när jag satte upp den som prioriterad att läsa. Trodde att den skulle handla mer om själva juvelerarföretaget, men riktigt så var det ju inte. Jag hade inte läst texter eller recensioner om den så därför blev jag lite förvånad. Jag kan inte säga att jag blev besviken, det var en intressant bok att läsa med mycket historia om Europa under 1900-talet, med betoning på Wien och Österrikes historia. Gunnar Bolins pappa växte upp i Wien och i boken är det hans pappa Gerhards mamma Karin, Gunnars babi, alltså farmor, som mycket handlar om. Karin var dotter till Tsarens Hovjuvelerare, som hade  lämnat verksamheten i Ryssland under revolutionen, och sedan byggt upp ny verksamhet i Stockholm. Han lät 1903 bygga en stor sommarvilla i Småryd utanför Båstad. Gunnars pappa och även han själv var som barn där på somrarna och  där var det alltid fullt med släktingar och vänner. På Småryd var det Karin som styrde och ställde, fram till hon egentligen inte orkade mer. Karin hade flyttat till Österrike då hon träffat sin blivande man där. En man som var aktiv socialist. 

Gunnar tar sig an brev och dokument som förvarats i en sekretär på Småryd, han läser en självbiografi som hans pappa skrivit tidigare, och han har gjort en hel del egen efterforskning. Han försöker intervjua sin åldrande pappa men det är inte alltid så lätt. Gerhard tecknas i boken som mycket speciell, just anekdoterna om honom fick mig att skratta en hel del. Hovjuvelerarens barn är som jag skrivit ovan en intressant läsning, men jag upplevde den på samma gång något rörig. Jag tyckte tillbakablickarna blandades lite för mycket. När det gäller Österrikes historia får jag väl säga att det var mycket jag lärde mig genom att läsa denna bok.

I början av boken ser man familjen Bolins släktträd, det var till hjälp för mig under läsningens gång. 

I vår herres hage

 

Nu har jag sett första avsnittet av nyinspelningen av I vår herres hage.   Jag gillade serien som började sändes på svt i slutet på 70-talet och enligt wikipedia spelades den in i slutet av 70-talet och ända fram till 1990. Jag tittade också för en så där tio år sen på några säsonger på DVD. Serien bygger på Alf Wrights självbiografiska böcker som han skrev under pseudonym med namnet James Herriot vilket huvudpersonen också heter i serien. Böckerna har jag däremot inte läst. Har lite svårt att förstå att det är självbiografiskt, men serien börjar 1937, så det är ju en helt annorlunda värld än vår nutid. 

Veterinären James Herriot får anställning efter en viss prövning, av en mycket speciell och annorlunda Veterinär och hans bror på den engelska landsbygden i landskapet Yorkshire. Det är verkligen vacker natur och många små gårdar som James får fara runt till i en gammal bil, för att hjälpa till med diverse oftast svåra fall med sjuka får, kossor, grisar och hästar men även mindre husdjur. De senare tas också ofta emot på veterinärsstationen. James möter kärleken med en gång, (naturligtvis) det är en duktig bonddotter som på detta sätt snart hamnar i en av huvudrollerna. Bönderna kan vara hårda och ofta mycket konservativa, de är beroende av sina djur för sin försörjning och de är inte alltid lätt att ha med dem att göra, och de utsätter den nya unga veterinären för olika prov. Nu när jag såg första avsnittet av nyinspelningen så slås jag av att det är väldigt mycket humor i den, och ja det är nog därför jag tyckt om serien. När den kom fanns ju inte det utbud av serier det gör idag, och jag satt och tittade på den i en liten svartvit tv. Det ska bli spännande och följa den nya serien, men lite konstigt känns det med att det är helt andra skådespelare nu. 

Kulturnytts inslag om serien kan du lyssna på här.

Pärlfarmen

 Pärlfarmen av Liza Marklund (2018) var för mig en blandad läsupplevelse, den innehåller så många olika händelser och särskilt i slutet är det en riktig thriller. Personligen blev jag inte så tagen av berättelsen, även om det gav mig en hel del funderingar över vår värld, kristendomen och världsekonomin, vilket är en del av berättelsen.

Berättarjaget är Kiona som bor på en ö med namnet Manihiki och ligger i Stilla havet. Det är 90-tal och Kiona har fått lära sig att fridyka för att kontrollera ostron och skörda pärlor på familjens Pärlfarm. Maniiki är en av världens mest isolerade öar. Kiona får kontakt med yttervärlden genom att en släkting skickar paket med någon bok och tidningar till henne, den leveransen kommer med båt någon gång då och då. Denna båt kan utebliva långa perioder då lever Manikis invånare utan el för båten levererar diesel till elaggregaten. 

Från bokens baksidetext:

"En morgon fastnar en stor segelbåt på revet. På däck ligger en svårt skadad man. Han är svensk och heter Erik.
Så börjar en hisnande historia som sträcker sig över ett halvt årtionde och fyra världsdelar. Den ställer frågor om människors sökande efter mening och sammanhang, priset för världsekonomin, och vad vi egentligen är beredda att göra för dem vi älskar."

Kionas mamma är öns sjukvårdare, ja läkare är väl mer rätt att kalla henne, och Kiona brukar assistera henne vid behov. Erik är svårt skadad och de hjälper honom att överleva med de kunskaper och resurser som de har på ön. Kionas liv förändras i och med att Erik kommer in i hennes liv. Men framtiden blir inte den ljusa tid som man som läsare kanske skulle önska. Vem är Erik och vad har han för hemligheter? Genom epilogen förstår man att något hemskt kommer att hända.

Jag lovordar inte boken men den var rätt lättläst om än något detaljerad, jag kan sträcka mig så långt till att Liza Marklund har skrivit en historia som är läsvärd kanske just därför att den är annorlunda och till viss del riktigt spännande. Handlingen förflyttas till olika platser i världen bland annat Los Angeles och Lund. 

Boken avslutas med ett efterord där man får en hel del information och tankar från Liza.