lördag 17 oktober 2020

Tips om bok om Estoniakatastrofen - Det som inte kunde ske

 


Estoniakatastrofen då 852 människor omkom 28:e september 1994, har blivit ett aktuellt ämne igen eftersom en film om vraket där man ser bilder på ett hål som inte har nämnts tidigare, har visats på TV-kanalen D-play. 

Händelsen är av den digniteten att jag minns exakt var jag var när jag hörde nyheten, det var också så att min mor den morgonen fick ansluta sig till ett hjälpteam för att ta hand om anhöriga till de som befunnit sig på båten den ovädersnatten.

 En av de överlevande, Kent Härstedt, skrev en bok med titeln Det som inte kunde ske, med undertiteln Kent Härstedts berättelse om Estoniakatastrofen där han berättar om sina upplevelser den natten. Jag läste den boken när den kom ut, känner mig lite sugen på att läsa om den nu. Den finns på mitt bibliotek och även på Bokbörsen. Boken handlar också om Sara Herdenius, de två räddade nog varandra genom att hålla ihop och hålla om varandra när de satt i livbåten. Det är en otäck läsning men jag minns att jag tyckte boken var väldigt gripande. Kent Härstedt är ju en offentlig person och varje gång jag läst om honom eller sett honom på tv i något sammanhang har jag alltid tänkt på honom som Estoniaöverlevare. Både han och Sara har yttrat sig nu när frågan om vad som hände blivit aktuell igen.

Minnesmärket på Ersta Diakonis område intill Ersta sjukhus i Stockholm. Det finns även ett minnesmonument på Djurgården med namnen på alla omkomna. Det monumentet dröjde innan det uppfördes och i och med att Ersta Diakoni hjälpte och stöttade många av de anhöriga efter katastrofen så skapade man denna minnesplats med utsikten mot vattnet.

 Foto: från webblatsen Estoniasamlingen.                       

                               

   


måndag 12 oktober 2020

Familjen av Johanna Bäckström Lerneby


Vissa säger maffia själva kallar de sig problemlösare Familjen (2020) av Johanna Bäckström Lerneby toppar just nu listan på de mest sålda böckerna i Sverige för tredje veckan i rad ! och på mitt lokala bibliotek är kösiffran 55 just nu. De säger en del om intresset för att läsa Familjen. 
Johanna Bäckström Lerneby är journalist och har följt en familj/klan  i över ett decennium. En familj som kontrollerar stadsdelen Angered utanför Göteborg med ca 50 000 invånare. Jag känner till området på det sättet att jag sommarjobbade på en förskola där  och även praktiserade i en butik i Angereds centrum på 80-talet
Det var med viss skräck jag läste Familjen, och att det ska finnas ca 40 sådana här familjer/klaner i Sverige enligt vad vice rikspolischefen Mats Löfving sa i Ekots lördagsintervju är svårt att ta in, och något som måste bort från vårt samhälle. Johanna Bäckström Lerneby har  i denna reportagebok beskrivit hur verkligheten fungerar utifrån intervjuer med medlemmar i den aktuella familjen samt en hel del samtal med familjens överhuvud eller om man hellre vill kalla honom för klanledare, han är i alla fall även en känd och populär Imam som hyllas i flera länder runt om i Europa bland annat i Tyskland där en del av släkten finns. Hon har även hela tiden haft kontakt med polisen och också följt rättegångar och läst rättegångsprotokoll.  Polisen socialkontoret och försäkringskassan har arbetat gemensamt i området för att försöka rå på det rådande läget. En del vinster har man gjort genom att arbeta på det sättet. 
Grunden till boken är ett reportage som Johanna gjorde redan 2017  i Aftonbladet.
Familjen känns lite rörig att läsa det är många namn och personer, flera har samma namn eftersom det är vanligt att man gör så i deras kultur. Johanna skriver som inledning att namnen är fingerade och att hon även har lagt till en historia om en kvinna som hon kallar Maria. Berättelsen om Maria skall visa på den vanliga företeelsen att personer/företagare blir hotade att betala en påhittad skuld som sen växer när man inte betalar. Verkligen skrämmande läsning om det också. 
En del av händelserna i boken känner jag igen eftersom jag följer nyhetsrapporteringen, en del känns nytt. 
Till sist, detta är en skrämmande utveckling vi fått i Sverige genom invandring och det är frågan hur vår poliskår och övriga aktörer i samhället kan lösa detta stora problem. Att vi i vårt samhälle har flera områden där de boende inte ser Polisen som de som man vänder sig till för att lösa brott, och där tilliten till rättsväsende och samhället helt fattas. De som bor i dessa områden och inte hör till familjen/klanen vågar inte vända sig till polis och rättsväsende för de vet vad som kan hända dem om de gör det.
Johanna Bäckström Lerneby har skrivit en bok som väcker debatt, och det var inte en dag för tidigt att denna bok kom ut och att polisen vågar beskriva vilken verklighet som de och hela samhällsapparaten har att bekämpa. 

Enligt O  och Och dagarna går har också bloggat om Familjen

onsdag 30 september 2020

Slutet på historien





 Nu har jag läst Slutet på historien (2020) av Jan Guillou. Det är släkthistorien om familjen Lauritzen som han kallat Det stora århundrandet. Första boken i serien Brobyggarna börjar 1901 med en historia om tre norska bröder, och denna den sista boken slutar i början av 2001. Med en epilog i september 2001, det hände ju något i USA då.  
Efterhand har släktträdet ritats upp. Det är imponerande att skriva en bok om året med så mycket fakta, för dessa böcker är en slags upplysningsböcker där Guillou vill lära läsarna sin syn på historien.  Tycker dock att han kunde vara lite mer ödmjuk när han säger att ingen annan än han skulle kunna göra  detta....        
I de senaste böckerna är det Eric som läsarna får följa, hade gärna önskat att det varit lite mer variation. En hel del stämmer ju in på Guillous eget liv, och just hans politiska åsikt och exempelvis ogillandet eller hatet till kvällstidningen (som det kallades förr) ExpressenMen det finns ju fler än Eric i släkten som man till viss del får följa. I denna nu avslutande serie dyker en del äldre karaktärer upp. Nu ålderstigna Onkel Harald som var en högt uppsatt nazist i Tyskland är en del av berättelsen. Han får faktiskt vara en sån stor del så läsaren får läsa en hel del stycken om hans tankar i form av dagboksanteckningar. En del av det är format så att han ser tillbaks på kriget och den typen av krigshistoria är inget jag är så särskilt road av.
I denna del är det också mycket ishockey rätt ointressant... och sen är det en hel del om mat o vin något mer intressant fast här handlar det om riktigt fina viner och oftast om relativt dyr mat. Skall väl erkännas att inget av detta skiljer sig så mycket från de andra delarna. Naturligtvis är det 90-talets historia också vilket bland annat innebär flera rättsfall, Erik är ju advokat.  Här är det en slags upprepning av det Guillou skrev om i Häxornas försvarare den nutida berättelsen om sexövergrepp och incest på förskolor, Berättelser och händelser som påminde mycket om vad barn berättade i Häxprocesserna !
Även andra kända brottsfall från 90-talet och 90-talets politiska händelser är med i handlingen.
Om jag ska sammanfatta hela serien så har den varit intressant och jag har läst böckerna relativt fort. Guillou har ett bra driv i det han skriver och kan beskriva miljö och handlingar på ett bra sätt, han är ju en person som haft det skrivna ordet som sitt yrke i hela sin yrkeskarriär så det är ju rätt självklart. just denna del Slutet på historien, var faktiskt den segaste att läsa för mig.
Till sist några saker till, Guillou lägger in lite fakta om Emelie Flygare-Carlén som fick mig att tänka att något av henne har jag ju tänkt läsa. under läsning  har jag retat mig  på Guillous förkärlek att använda ordet saken :) Det stör min läsning och har gjort det genomgående i alla delarna i denna serie. Märkte att han använde det också i de tv-program som nyligen sändes om och av honom. 

 

söndag 20 september 2020

Kära Astrid det är jag igen - Brev utan svar

Brev utan svar (2017)
av Sara Schwardt är en slags fortsättning på Mina brev lägger jag under madrassen,  Det är intressant att få veta hur det har gått för Astrid brevvän Sara. Sara är jämngammal med mig och det ger alltid en viss igenkänning när man läser jämnårigas biografier. Mina brev lägger jag under madrassen kom ut 2013 och i den publicerades Saras brev till Astrid Lindgren och Astrids svar till Sara i en brevväxling som varade mellan 1971 till 2002. Sara var 12 år när denna brevväxling började. Jag läste och bloggade om den 2015. Nu har alltså Sara skrivit en bok om fortsättningen på sitt liv som kom ut 2017, och i denna bok skriver hon till Astrid men hon kan ju nu inte få svar tillbaka. 
Jag kommer inte ihåg så mycket av den första boken kanske skulle läst om den före denna, men nej det behövs inte Kära Astrid går att läsa ändå, jag känner ju till historien bakom trots allt. Jag hade liksom glömt bort att den här fanns, men såg den på biblioteket och kunde inte låta bli att låna den. 
Sara jobbar som städerska (kallar man inte det för lokalvårdare längre?) på Borås lasarett men trivs mycket dåligt med det jobbet. Hon lever ensam men har två vuxna barn hon inte har kontakt med. I slutet av Dina brev blir hon frälst det skriver hon om till Astrid. I Kära Astrid framgår det att hon fortfarande har kvar tron och rör sig i kristna kretsar. Hon har sedan Dina brev kom ut rest runt och talat om sin bok i kyrkor på bibliotek och hembygdsgårdar med mera, detta var hon tjänstledig för från städjobbet och sommaren efter bokutgivningen ordnar en kontakt jobb åt Sara i Barnfilmbyhuset i Mariannelund, och hon flyttar då tillfälligt dit och jobbar där som Guide.
Sara får många vänner och trivs bra, men hon  har ändå svårt att våga ta tag i sitt liv och att säga upp städjobbet i Borås. Hon väljer efter lite tveksamhet ändå att flytta dit och blir fastboende där. Det är hela den utvecklingen som läsaren får följa. Det är nu mer som en dagbok och inte brev, men det är till Astrid hon formulerar sig, även om jag inte tycker det märks så mycket. Det är många människor, vänner osv som nämns i boken och jag har inte helt koll på dem, men det behöver man inte för att få behållning av boken. Kära Astrid är väldigt självutlämnande men det var ju Dina brev också, Det är modigt av Sara att lämna ut sig och sitt innersta så som hon gör. Det är i och för sig efter diskussioner och övertalning från flera inblandade i utgivningen. Saras barn fick också säga sitt och har godkänt utgivningen. 



tisdag 8 september 2020

Mercurium

Mercurium (2012) av Ann Rosman är en spänningsroman men också till hälften en historisk berättelse med verklighetsbakgrund. Mercurium är ett gammaldags ord för Arsenik. Som läsare får man   följa berättelsen om Metta Fock Ridderbielke (1765-1810) en adelskvinna från Västergötland(närmare bestämt Trävattna i Skaraborg)som blev satt på Marstrands fästning med straffet "på bekännelse", då det ansågs bevisat att hon var skyldig till två av sina barn och sin mans död genom förgiftning. Metta broderade sin historia på tyglappar som hon klippte bort från fångkläderna eftersom hon inte fick tillgång till papper och penna. Denna broderade "duk" finns i Nordiska Museets ägo. 
Växelvis får man också följa händelser 2011. Personligen var jag mest intresserad av Mettas öde än det som sker i nutid. Jag hade nog helst läst en bok bara om Metta men Ann Rosman har lyckats att få en del av den fiktiva nutida berättelsen att kopplas ihop med den om Metta. Den nutida berättelsen är en del av hennes deckarserie med Karin Adler som utspelar sig i Marstrand.
Ann Rosman har gjort en diger forskning om Metta, i sitt långa efterord beskriver hon detta. Listan över litteratur hon använt sig av och den på personer som hjälpt henne är också lång.  
Ibland är jag förvånad över att det tar så lång tid emellan utgivning och att jag tar tag i boken, som från början intresserat mig. Den här borde jag läst tidigare men jag är glad att jag läst den nu.
Ur förlagets text: 
"Den sanna historien om Metta Fock – den enda kvinnliga fången på Carlstens Fästning. År 1806 anländer hon till Marstrand och Carlstens fästning, anklagad för giftmord. År 2011 hålls en storslagen maskerad på fästningen. Gräddan av Sveriges societet är där, och innan kvällen är över har två personer mist livet. ..."

onsdag 26 augusti 2020

Binas historia

Binas historia (2016) av Maja Lunde är en annorlunda historia kan man säga, den är indelad i tre olika historier/berättelser som man får läsa växelvis och på det sättet blir det just Binas historia. De tre perspektiven är mitten av 1800-talet, 2007, och 2090-tal. Den senare delen ser jag som en dystopi även om det slutar en aning ljusare.
Att bin som pollinerare betyder allt för att vi människor ska kunna äta oss mätta det vet nog de flesta vid det här laget, hur allvarligt ska man då se på detta med bidöd kan man ju undra. Vi har klimatkrisen och även den kris som kan komma om vi inte kan ersätta antibiotika, alla dessa kriser är mycket allvarliga för vår överlevnad här på jorden.
Ja det går knappast att rangordna vilket hot för framtiden eller vilken kris som är värst. Hoppet står till att vi människor gör så gott vi kan för vår överlevnad, men det är verkligen inte lätt att se så ljust på vår framtid tyvärr. Möjligen hör åtminstone binas krympande antal ihop med klimatkrisen, men boken ger inget svar på varför vi har en s.k. bidöd. Forskning som görs tyder  mycket på att de bekämpningsmedel som används i jordbruket är boven i dramat.
Binas historia är även en historia om människor, deras förtvivlan och hopp och förhållande till varandra. Särskilt föräldrars förhållande till sina barn, ser jag som en röd tråd i de olika berättelserna.
Binas historia tyckte jag var en rätt lättläst bok trots tre olika tidsperspektiv som varvas i handlingen, och trots de tråkiga budskapet, om än man får ett litet hopp i slutet. Har du inte läst den så gör det. Jag ångrar inte att jag läst och fått mer kunskap om biodling och hur viktigt det är med bin. 

Utdrag ur förlagets text om boken som sammanfattar Binas historia mycket bra: 

"Från de första trevande försöken att odla bin över till det industriella lantbruket till en framtid utan bin.
Binas historia är tre vackert och överraskande sammanfogande berättelser om relationer mellan föräldrar och barn, och om människans sårbarhet."

söndag 9 augusti 2020

Dårens dotter

Dårens dotter (2008) av Mian Lodalen är en delvis självbiografisk roman. Gissar att den har stått på min långa lista med intressanta böcker sen den var nyutgiven, så kan det ju bli, man hinner ju inte läsa allt. Nu var den med bland de tio böcker som jag förutsatt ska bli lästa under året. Jag har tre titlar kvar så det går riktigt bra med den listan. Att jag varit nyfiken på Dårens dotter är att de mesta av handlingen utspelar sig i Jönköping. Det var "stan" vi åkte till för inköp när jag växte upp, och jag studerade också på Högskolan där under några år. Självklart gjorde just det att jag tyckte boken var läsvärd. En del av handlingen utspelar sig också i Göteborg och på Smögen. Det är 60-tal och början på 70-tal och där finns det en stor igenkänning för mig, även om Connies liv känns milsvid ifrån min egen uppväxt. Det är mycket tokigheter och en hel del brott och jag kan inte komma på att jag läst någon bok 
med så många dråpliga situationer. Dessa tokigheter begås av både "dåren" Ted och av "dårens dotter" Connie som är berättaren, samt hennes kompis Kalle. Jag ställde mig hela tiden frågan kan detta vara sant är just den här händelsen självbiografisk?  Det var svårt att låta bli att tänka så. Det kändes bara lite för mycket ibland och vid läsning fick det bli några kapitel åt gången. Även om det är dråpligt att läsa så är det tragiskt på samma gång. 

Förlagets text om boken:
"Connie är en flicka med för lite fett på kroppen och för många tovor i håret. Hon växer upp hos sin moster och hennes man i ett nybyggt miljonprogram i frikyrkometropolen Jönköping. Hennes pappa är visserligen världens roligaste, men han dyker bara upp när det passar honom. Connie är inte som andra ungar. Flickornas rephoppande intresserar henne lika lite som frökens försök att lära ut alfabetet. Men så småningom får hon en själsfrände i jämnårige Kalle. Tillsammans parerar de smällarna från vuxenvärlden, ger igen och slår trotsigt in på en allt farligare väg. Omedvetet börjar Connie härma sin pappa ? den karismatiske charmören som byter flickvänner oftare än kalsonger, bohemen, kondomförsäljaren, Cornelisimitatören, racerföraren och fängelsekunden. Mannen som tänjer på gränser för tänjandets skull. Dårens dotter handlar om en flickas villkorslösa kärlek till en pappa som inte liknar någon annan. En oförglömlig, delvis självbiografisk roman, fylld av både humor och svärta."


I slutet av boken finns en ordlista romani och Jönköpingsslang
en del av de orden förekommer många gånger exempelvis: beckna - sälja
dabbad - slagen
jiddra - föra oväsen, bråka
bockalo - hungrig
gullotoj - godis