lördag 28 november 2020

Hovjuvelerarens barn


Hovjuvelerarens barn - En berättelse om en släkt i skuggan av tre diktaturer (2019) av Gunnar Bolin var inte riktigt den bok jag tänkt mig när jag satte upp den som prioriterad att läsa. Trodde att den skulle handla mer om själva juvelerarföretaget, men riktigt så var det ju inte. Jag hade inte läst texter eller recensioner om den så därför blev jag lite förvånad. Jag kan inte säga att jag blev besviken, det var en intressant bok att läsa med mycket historia om Europa under 1900-talet, med betoning på Wien och Österrikes historia. Gunnar Bolins pappa växte upp i Wien och i boken är det hans pappa Gerhards mamma Karin, Gunnars babi, alltså farmor, som mycket handlar om. Karin var dotter till Tsarens Hovjuvelerare, som hade  lämnat verksamheten i Ryssland under revolutionen, och sedan byggt upp ny verksamhet i Stockholm. Han lät 1903 bygga en stor sommarvilla i Småryd utanför Båstad. Gunnars pappa och även han själv var som barn där på somrarna och  där var det alltid fullt med släktingar och vänner. På Småryd var det Karin som styrde och ställde, fram till hon egentligen inte orkade mer. Karin hade flyttat till Österrike då hon träffat sin blivande man där. En man som var aktiv socialist. 
Gunnar tar sig an brev och dokument som förvarats i en sekretär på Småryd, han läser en självbiografi som hans pappa skrivit tidigare, och han har gjort en hel del egen efterforskning. Han försöker intervjua sin åldrande pappa men det är inte alltid så lätt. Gerhard tecknas i boken som mycket speciell, just anekdoterna om honom fick mig att skratta en hel del. Hovjuvelerarens barn är som jag skrivit ovan en intressant läsning, men jag upplevde den på samma gång något rörig. Jag tyckte tillbakablickarna blandades lite för mycket. När det gäller Österrikes historia får jag väl säga att det var mycket jag lärde mig genom att läsa denna bok.
I början av boken ser man familjen Bolins släktträd, det var till hjälp för mig under läsningens gång. 


onsdag 18 november 2020

I vår herres hage

 


Nu har jag sett första avsnittet av nyinspelningen av I vår herres hage.   Jag gillade serien som började sändes på svt i slutet på 70-talet och enligt wikipedia spelades den in i slutet av 70-talet och ända fram till 1990. Jag tittade också för en så där tio år sen på några säsonger på DVD. Serien bygger på Alf Wrights självbiografiska böcker som han skrev under pseudonym med namnet James Herriot vilket huvudpersonen också heter i serien. Böckerna har jag däremot inte läst. Har lite svårt att förstå att det är självbiografiskt, men serien börjar 1937, så det är ju en helt annorlunda värld än vår nutid. 

Veterinären James Herriot får anställning efter en viss prövning, av en mycket speciell och annorlunda Veterinär och hans bror på den engelska landsbygden i landskapet Yorkshire. Det är verkligen vacker natur och många små gårdar som James får fara runt till i en gammal bil, för att hjälpa till med diverse oftast svåra fall med sjuka får, kossor, grisar och hästar men även mindre husdjur. De senare tas också ofta emot på veterinärsstationen. James möter kärleken med en gång, (naturligtvis) det är en duktig bonddotter som på detta sätt snart hamnar i en av huvudrollerna. Bönderna kan vara hårda och ofta mycket konservativa, de är beroende av sina djur för sin försörjning och de är inte alltid lätt att ha med dem att göra, och de utsätter den nya unga veterinären för olika prov. Nu när jag såg första avsnittet av nyinspelningen så slås jag av att det är väldigt mycket humor i den, och ja det är nog därför jag tyckt om serien. När den kom fanns ju inte det utbud av serier det gör idag, och jag satt och tittade på den i en liten svartvit tv. Det ska bli spännande och följa den nya serien, men lite konstigt känns det med att det är helt andra skådespelare nu. 

Kulturnytts inslag om serien kan du lyssna på här.



torsdag 5 november 2020

Pärlfarmen


 Pärlfarmen av Liza Marklund (2018) var för mig en blandad läsupplevelse, den innehåller så många olika händelser och särskilt i slutet är det en riktig thriller. Personligen blev jag inte så tagen av berättelsen, även om det gav mig en hel del funderingar över vår värld, kristendomen och världsekonomin, vilket är en del av berättelsen.

Berättarjaget är Kiona som bor på en ö med namnet Manihiki och ligger i Stilla havet. Det är 90-tal och Kiona har fått lära sig att fridyka för att kontrollera ostron och skörda pärlor på familjens Pärlfarm. Maniiki är en av världens mest isolerade öar. Kiona får kontakt med yttervärlden genom att en släkting skickar paket med någon bok och tidningar till henne, den leveransen kommer med båt någon gång då och då. Denna båt kan utebliva långa perioder då lever Manikis invånare utan el för båten levererar diesel till elaggregaten. 

Från bokens baksidetext:

"En morgon fastnar en stor segelbåt på revet. På däck ligger en svårt skadad man. Han är svensk och heter Erik.
Så börjar en hisnande historia som sträcker sig över ett halvt årtionde och fyra världsdelar. Den ställer frågor om människors sökande efter mening och sammanhang, priset för världsekonomin, och vad vi egentligen är beredda att göra för dem vi älskar."
Kionas mamma är öns sjukvårdare, ja läkare är väl mer rätt att kalla henne, och Kiona brukar assistera henne vid behov. Erik är svårt skadad och de hjälper honom att överleva med de kunskaper och resurser som de har på ön. Kionas liv förändras i och med att Erik kommer in i hennes liv. Men framtiden blir inte den ljusa tid som man som läsare kanske skulle önska. Vem är Erik och vad har han för hemligheter? Genom epilogen förstår man att något hemskt kommer att hända.
Jag lovordar inte boken men den var rätt lättläst om än något detaljerad, jag kan sträcka mig så långt till att Liza Marklund har skrivit en historia som är läsvärd kanske just därför att den är annorlunda och till viss del riktigt spännande. Handlingen förflyttas till olika platser i världen bland annat Los Angeles och Lund. 
Boken avslutas med ett efterord där man får en hel del information och tankar från Liza. 







lördag 17 oktober 2020

Tips om bok om Estoniakatastrofen - Det som inte kunde ske

 


Estoniakatastrofen då 852 människor omkom 28:e september 1994, har blivit ett aktuellt ämne igen eftersom en film om vraket där man ser bilder på ett hål som inte har nämnts tidigare, har visats på TV-kanalen D-play. 

Händelsen är av den digniteten att jag minns exakt var jag var när jag hörde nyheten, det var också så att min mor den morgonen fick ansluta sig till ett hjälpteam för att ta hand om anhöriga till de som befunnit sig på båten den ovädersnatten.

 En av de överlevande, Kent Härstedt, skrev en bok med titeln Det som inte kunde ske, med undertiteln Kent Härstedts berättelse om Estoniakatastrofen där han berättar om sina upplevelser den natten. Jag läste den boken när den kom ut, känner mig lite sugen på att läsa om den nu. Den finns på mitt bibliotek och även på Bokbörsen. Boken handlar också om Sara Hedrenius, de två räddade nog varandra genom att hålla ihop och hålla om varandra när de satt i livbåten. Det är en otäck läsning men jag minns att jag tyckte boken var väldigt gripande. Kent Härstedt är ju en offentlig person och varje gång jag läst om honom eller sett honom på tv i något sammanhang har jag alltid tänkt på honom som Estoniaöverlevare. Både han och Sara har yttrat sig nu när frågan om vad som hände blivit aktuell igen.

Minnesmärket på Ersta Diakonis område intill Ersta sjukhus i Stockholm. Det finns även ett minnesmonument på Djurgården med namnen på alla omkomna. Det monumentet dröjde innan det uppfördes och i och med att Ersta Diakoni hjälpte och stöttade många av de anhöriga efter katastrofen så skapade man denna minnesplats med utsikten mot vattnet.

 Foto: från webblatsen Estoniasamlingen.                       

                               

   


måndag 12 oktober 2020

Familjen av Johanna Bäckström Lerneby


Vissa säger maffia själva kallar de sig problemlösare Familjen (2020) av Johanna Bäckström Lerneby toppar just nu listan på de mest sålda böckerna i Sverige för tredje veckan i rad ! och på mitt lokala bibliotek är kösiffran 55 just nu. De säger en del om intresset för att läsa Familjen. 
Johanna Bäckström Lerneby är journalist och har följt en familj/klan  i över ett decennium. En familj som kontrollerar stadsdelen Angered utanför Göteborg med ca 50 000 invånare. Jag känner till området på det sättet att jag sommarjobbade på en förskola där  och även praktiserade i en butik i Angereds centrum på 80-talet
Det var med viss skräck jag läste Familjen, och att det ska finnas ca 40 sådana här familjer/klaner i Sverige enligt vad vice rikspolischefen Mats Löfving sa i Ekots lördagsintervju är svårt att ta in, och något som måste bort från vårt samhälle. Johanna Bäckström Lerneby har  i denna reportagebok beskrivit hur verkligheten fungerar utifrån intervjuer med medlemmar i den aktuella familjen samt en hel del samtal med familjens överhuvud eller om man hellre vill kalla honom för klanledare, han är i alla fall även en känd och populär Imam som hyllas i flera länder runt om i Europa bland annat i Tyskland där en del av släkten finns. Hon har även hela tiden haft kontakt med polisen och också följt rättegångar och läst rättegångsprotokoll.  Polisen socialkontoret och försäkringskassan har arbetat gemensamt i området för att försöka rå på det rådande läget. En del vinster har man gjort genom att arbeta på det sättet. 
Grunden till boken är ett reportage som Johanna gjorde redan 2017  i Aftonbladet.
Familjen känns lite rörig att läsa det är många namn och personer, flera har samma namn eftersom det är vanligt att man gör så i deras kultur. Johanna skriver som inledning att namnen är fingerade och att hon även har lagt till en historia om en kvinna som hon kallar Maria. Berättelsen om Maria skall visa på den vanliga företeelsen att personer/företagare blir hotade att betala en påhittad skuld som sen växer när man inte betalar. Verkligen skrämmande läsning om det också. 
En del av händelserna i boken känner jag igen eftersom jag följer nyhetsrapporteringen, en del känns nytt. 
Till sist, detta är en skrämmande utveckling vi fått i Sverige genom invandring och det är frågan hur vår poliskår och övriga aktörer i samhället kan lösa detta stora problem. Att vi i vårt samhälle har flera områden där de boende inte ser Polisen som de som man vänder sig till för att lösa brott, och där tilliten till rättsväsende och samhället helt fattas. De som bor i dessa områden och inte hör till familjen/klanen vågar inte vända sig till polis och rättsväsende för de vet vad som kan hända dem om de gör det.
Johanna Bäckström Lerneby har skrivit en bok som väcker debatt, och det var inte en dag för tidigt att denna bok kom ut och att polisen vågar beskriva vilken verklighet som de och hela samhällsapparaten har att bekämpa. 

Enligt O  och Och dagarna går har också bloggat om Familjen

onsdag 30 september 2020

Slutet på historien





 Nu har jag läst Slutet på historien (2020) av Jan Guillou. Det är släkthistorien om familjen Lauritzen som han kallat Det stora århundrandet. Första boken i serien Brobyggarna börjar 1901 med en historia om tre norska bröder, och denna den sista boken slutar i början av 2001. Med en epilog i september 2001, det hände ju något i USA då.  
Efterhand har släktträdet ritats upp. Det är imponerande att skriva en bok om året med så mycket fakta, för dessa böcker är en slags upplysningsböcker där Guillou vill lära läsarna sin syn på historien.  Tycker dock att han kunde vara lite mer ödmjuk när han säger att ingen annan än han skulle kunna göra  detta....        
I de senaste böckerna är det Eric som läsarna får följa, hade gärna önskat att det varit lite mer variation. En hel del stämmer ju in på Guillous eget liv, och just hans politiska åsikt och exempelvis ogillandet eller hatet till kvällstidningen (som det kallades förr) ExpressenMen det finns ju fler än Eric i släkten som man till viss del får följa. I denna nu avslutande serie dyker en del äldre karaktärer upp. Nu ålderstigna Onkel Harald som var en högt uppsatt nazist i Tyskland är en del av berättelsen. Han får faktiskt vara en sån stor del så läsaren får läsa en hel del stycken om hans tankar i form av dagboksanteckningar. En del av det är format så att han ser tillbaks på kriget och den typen av krigshistoria är inget jag är så särskilt road av.
I denna del är det också mycket ishockey rätt ointressant... och sen är det en hel del om mat o vin något mer intressant fast här handlar det om riktigt fina viner och oftast om relativt dyr mat. Skall väl erkännas att inget av detta skiljer sig så mycket från de andra delarna. Naturligtvis är det 90-talets historia också vilket bland annat innebär flera rättsfall, Erik är ju advokat.  Här är det en slags upprepning av det Guillou skrev om i Häxornas försvarare den nutida berättelsen om sexövergrepp och incest på förskolor, Berättelser och händelser som påminde mycket om vad barn berättade i Häxprocesserna !
Även andra kända brottsfall från 90-talet och 90-talets politiska händelser är med i handlingen.
Om jag ska sammanfatta hela serien så har den varit intressant och jag har läst böckerna relativt fort. Guillou har ett bra driv i det han skriver och kan beskriva miljö och handlingar på ett bra sätt, han är ju en person som haft det skrivna ordet som sitt yrke i hela sin yrkeskarriär så det är ju rätt självklart. just denna del Slutet på historien, var faktiskt den segaste att läsa för mig.
Till sist några saker till, Guillou lägger in lite fakta om Emelie Flygare-Carlén som fick mig att tänka att något av henne har jag ju tänkt läsa. under läsning  har jag retat mig  på Guillous förkärlek att använda ordet saken :) Det stör min läsning och har gjort det genomgående i alla delarna i denna serie. Märkte att han använde det också i de tv-program som nyligen sändes om och av honom. 

 

söndag 20 september 2020

Kära Astrid det är jag igen - Brev utan svar

Brev utan svar (2017)
av Sara Schwardt är en slags fortsättning på Mina brev lägger jag under madrassen,  Det är intressant att få veta hur det har gått för Astrid brevvän Sara. Sara är jämngammal med mig och det ger alltid en viss igenkänning när man läser jämnårigas biografier. Mina brev lägger jag under madrassen kom ut 2013 och i den publicerades Saras brev till Astrid Lindgren och Astrids svar till Sara i en brevväxling som varade mellan 1971 till 2002. Sara var 12 år när denna brevväxling började. Jag läste och bloggade om den 2015. Nu har alltså Sara skrivit en bok om fortsättningen på sitt liv som kom ut 2017, och i denna bok skriver hon till Astrid men hon kan ju nu inte få svar tillbaka. 
Jag kommer inte ihåg så mycket av den första boken kanske skulle läst om den före denna, men nej det behövs inte Kära Astrid går att läsa ändå, jag känner ju till historien bakom trots allt. Jag hade liksom glömt bort att den här fanns, men såg den på biblioteket och kunde inte låta bli att låna den. 
Sara jobbar som städerska (kallar man inte det för lokalvårdare längre?) på Borås lasarett men trivs mycket dåligt med det jobbet. Hon lever ensam men har två vuxna barn hon inte har kontakt med. I slutet av Dina brev blir hon frälst det skriver hon om till Astrid. I Kära Astrid framgår det att hon fortfarande har kvar tron och rör sig i kristna kretsar. Hon har sedan Dina brev kom ut rest runt och talat om sin bok i kyrkor på bibliotek och hembygdsgårdar med mera, detta var hon tjänstledig för från städjobbet och sommaren efter bokutgivningen ordnar en kontakt jobb åt Sara i Barnfilmbyhuset i Mariannelund, och hon flyttar då tillfälligt dit och jobbar där som Guide.
Sara får många vänner och trivs bra, men hon  har ändå svårt att våga ta tag i sitt liv och att säga upp städjobbet i Borås. Hon väljer efter lite tveksamhet ändå att flytta dit och blir fastboende där. Det är hela den utvecklingen som läsaren får följa. Det är nu mer som en dagbok och inte brev, men det är till Astrid hon formulerar sig, även om jag inte tycker det märks så mycket. Det är många människor, vänner osv som nämns i boken och jag har inte helt koll på dem, men det behöver man inte för att få behållning av boken. Kära Astrid är väldigt självutlämnande men det var ju Dina brev också, Det är modigt av Sara att lämna ut sig och sitt innersta så som hon gör. Det är i och för sig efter diskussioner och övertalning från flera inblandade i utgivningen. Saras barn fick också säga sitt och har godkänt utgivningen.