Sommarbarn

Sommarbarn  (2007) av Katerina Janouch  är en självbiografisk roman. En berättelse om att växa upp i Prag och sedan som 10-åring följa med sin familj på flykt till Köpenhamn och senare flytta till Stockholm. 

Från baksidetexten:

"Prag på sextiotalet är en levande, myllrande stad. Här växer Katia upp i en kärleksfull familj med många vänner. Dagarna fylls av lekar och de oändliga somrarna tillbringas på landet hos en älskad farmor. Livet är ljust o sorglöst. Men tillvaron förändras när Sovjetmakten intar landet 1968. Katias pappa kämpar mot den nya regimen och tillvaron blir otrygg, med säkerhetspoliser och

avlyssnade telefoner. Livet blir mörkt och allvarligt.Tjeckoslovakien blir ett land där de inte längre är välkomna. Familjen tvingas lämna sitt land."

Jag tycker om att läsa självbiografier och självbiografiska romaner så när jag såg den här boken så tänkte jag varför inte läsa den, jag vet så lite om Katerina Janouch, har inte tidigare läst något av henne. Men jag har följt med i nyheterna om hennes uttalande i sitt gamla hemlands television och kritiken hon fått ta efter det. Personligen tycker jag inte om när en författares bok/böcker rensas ut från en bokhandels hyllor, oavsett varför. Sverige är ett land med yttrandefrihet och inte ett land med bokbål, som jag tycker detta påminner om. Hennes far fick ju fly från ett land där han inte fick tycka och yttra vad som helst.

Hur som helst så tyckte jag om Sommarbarn, Katerine Janouch skriver fängslande och går på djupet hur hon som barn och tonåring såg på livet, på sin barndom i Prag och på flykten och om att växa upp som invandrare från öst under 70-talet i Sverige. Familjen hade Danmark och Köpenhamn som mål och där kom de att bo fint nära havet och  Katia gick i en internationell skola. Hon trivdes där, och blev sen besviken på föräldrarna som valde att efter ett år flytta till en Stockholmsförort. Den kommunala skolan i Sverige var mycket mer auktoritär än den i Köpenhamn. Den svenska skolan påminde mer om den i Tjeckoslovakien. De svenska barnen var inte van vid "utlänningar" och hon blev ett mobboffer. Intressant är det att läsa om hur socialnämnden i den kommun de flyttat till hjälpte dem med pengar och att köpa kläder, trots att de egentligen inte behövde det då båda föräldrarna hade bra inkomst. Katia fick också möjligheten att komma till en familj på landet som sommarbarn, trots att föräldrarna var lite oroliga att släppa iväg sin dotter att bo hos en helt okänd familj en hel sommar så  lät de henne göra det i tacksamhet för erbjudandet.

När hon var hos sommarfamiljen kände hon verkligen att hon var annorlunda än den helsvenska flickan i sommarfamiljen. Så här skriver hon om sina tankar där:

"Jag ville bli svensk, med allt vad det innebar, jag ville vara blond, lika blond som vetefälten, jag ville ha blå ögon, jag ville ha en mamma som kunde göra dajm, en mamma som kunde prata med mina svenska vänner på deras eget språk, jag ville inte ha en pappa som fick asyl, jag ville inte ha något med politik att göra."

I den pocketupplagan som jag läste så har Katerina skrivit ett rätt långt efterord, där hon utgår från fotot på framsidan av boken.

"Den lilla flickan i blåvitrandig klänning är jag och när jag håller min nya bok i  handen är det hon som tittar på mig från omslaget. Sommarbarn handlar om henne som var jag, om hur det är när barndomens oskuldsfulla lycka slås i spillror, om hur det känns att förlora ett land och att kämpa för att skaffa sig en ny identitet i ett annat. " 

Katerine skriver också att hon grips av skuldkänslor. "skulle barnet som var jag velat bli utlämnad i en roman? Hade mitt lilla barnjag velat att jag i vuxenform avslöjade all längtan och sorg, så att hela svenska folket ska kunna läsa det i en bok? Ärligt talat jag vet inte."
Jag tycker det är en intressant frågeställning och förstår faktiskt känslan som ligger i den frågan.