I skymningen sjunger Koltrasten

I skymningen sjunger koltrasten av Linda Olsson (2014) är som ett drama med tre huvudroller. Ja det är alltså en roman med tre karaktärer, den handlar om tre ensamma personer som bor i samma hus på Södermalm i Stockholm, Elisabet, Elias och Otto. Elisabet har nyss flyttat in och har stängt in sig i lägenheten med en mycket djup depression. Eftersom Elias har samma efternamn som Elisabet så råkar han få post som ska till henne, och genom detta bryts hennes tystnad och isolering. Elias ringer på men Elisabet öppnar inte då lämnar han försändelsen utanför men han ropar Hej då när han efter mycket ringande på ringklockan ger upp. Elisabeth tar in posten men lägger det i den stora hög hon har med oöppnad post. Hon letar fram en bok som hon smyger ut och lägger framför Elias dörr. En kväll när hon tittar ut genom fönstret ser hon Elias ligga skadad på gården, hon rusar ner och ser att han behöver hjälp. Hon ringer på hos en granne och det är Otto som öppnar, han är vän med Elias och de hjälps åt att med att bära in honom i hennes lägenhet. Detta blir upptakten till att Elisabeth sakta men försiktigt kommer att må bättre. 
Elias är tecknare och dyslektiker och han ger en teckning till henne av en Koltrast. Denna teckning och Koltrastens sång på kvällarna har en huvudroll i boken, vilket titeln anspelar på.
Det händer en hel del mer i detta drama, kanske inte lika dramatiskt men ändå ställer jag mig frågan hur realistiskt är det som händer? Ja allt man läser behöver ju inte vara realistiskt (men jag vill gärna att det ska vara det). 
Som läsare får man lära känna karaktärerna och deras liv i nuet och i det förflutna rätt så väl. Otto och Elisabet gör promenader i Stockholm och det är alltid lite kul när man som jag kan se platserna framför mig eftersom jag varit där. 
Slutet av boken vet jag inte riktigt om det slutar lyckligt eller inte, Linda Olsson har nog tänkt att läsaren får avgöra det. Det är en tankvärd bok hur som helst och jag har bara läst en tidigare roman av Linda Olsson, men jag vet inte varför men jag lockas inte lika mycket av att läsa fler romaner av henne, som jag många gånger gör när jag läser böcker av andra författare. Fast jag vet ju att Linda Olsson har många läsare som gillar det hon skriver, och tur är väl det att man som det heter idag, kan gilla olika.

Läs vad andra skrivit om boken:

kulturkollo

Lottens Bokblogg

gp:s recension