Jag har tidigare läst Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg i vilken hon berättar om att hennes Pappa plötsligt ville komma ut som kvinna. Det är en självupplevd händelse och jag har svårt att riktigt sätta mig in i hur det kan ha känts, men Ester beskriver de tankar och starka känslor hon har och hade om sin pappas förvandling. Esters pappa är präst och arbetade som det under sin "förvandling" till kvinna. Hon lever nu i ett annat förhållande än med Esters mamma men dock med en kvinna.Jag tyckte den var intressant att läsa men den var för mig något rörig i tidsperspektiv och emellanåt lite svår att hänga med i.
Nu har jag sett filmen som i sin grund bygger på boken men bytt namnet till Min pappa Marianne. Filmen är inspelad i Alingsås och jag stod själv på torget en lång eftermiddag när en scen från en fejkad Potatisfestival spelades in, den scenen som jag bevittnade kom inte ens med i filmen ja en mycket liten snutt men inte med samma dialog/handling. Både boken och filmen är starka berättelser även om filmen känns mycket mer humoristiskt berättad och den kategoriseras som dramakomedi med beskrivningen:
" En varm feelgood-berättelse om modet att vara sig själv och lyckan över att bli älskad för den man är"
Är det då ens samma historia? Egentligen tycker jag knappt det men i eftertexten tackar man Ester Roxberg, så hon har godkänt filmen förmodar jag. På Wikipedia står det att filmen är löst baserad på boken ja det är nog rätt uttryckt. De mycket duktiga skådespelarna är Rolf Lassgård, Lena Endre, Hedda Stiernstedt och Klas Wiljegård. Mårten Klingberg står som regissör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar