När Hannes Råstams Fallet Thomas Quick blev utgiven blev det fart på debatten om de s.k Quickmorden i alla media, men nu har det börjat klinga av. Debatten om denna rättskandal får inte glömmas bort. Jag såg aldrig Tv-programmen som är grunden för denna boks uppkomst, men annars har jag tidigare försökt följa det intressanta fenomenet Quick. Jag har tidigt tvivlat på hans skuld till alla dessa mord och under läsningens gång av boken blir jag otroligt frustrerad av att hela denna Cirkus kunnat pågå i modern tid i vårt land. Vittnesmål som helt försvunnit, vallningar på eventuella mordplatser och platser där de mördade kropparna skall varit nedgrävda, med en mycket neddrogad Quick som blir styrd av utredningsgruppen. Quick som har frigång och kan läsa på om mordfallen.
Boken är lite rörig att läsa då den hoppar mellan de olika fallen osv. Detta kan ju bero på att materialet till boken sammanställts klart av Mattias Göransson efter Hannes Råstams bortgång. Helt klart är att Hannes Råstam har lagt ner mycket hårt arbete med många arbetstimmar för att få så stor klarhet som möjligt.
Boken inleds med ett citat ur Doktor Glas som passar väldigt bra.
Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla.
Sista avsnitet i boken heter Grävarens testamente, det är skrivet av Mattias Göransson, och är berättelsen om Hannes Råstam och hans livsgärningar. Tråkigt att en människa med detta brinnande intresse och energi för den grävande journalistiken fick gå ur tiden allt för tidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar