onsdag 23 mars 2022

Pestön

 

Pestön (2021) av Marie Hermansson är andra boken om Nils och Ellen  i Göteborg , alltså en fortsättning på boken Den stora utställningen (2018) som utspelade sig 1923, då det var en världsutställning i Göteborg. Pestön utspelar sig två år senare, 1925. Tyckte mycket om Den stora utställningen, i den beskrev Marie Hermansson hur Göteborg såg ut då och hur man hade byggt upp utställningen och vad som hände där. Den var lite smårolig och jag gillade även persongalleriet i den.  Pestön var inte  lika rolig att läsa. Det finns en anledning till det, den beskriver en mycket mörkare historia, och även om jag gillat det mesta som jag läst av Marie så ser jag den här som mer lik hennes tidigare produktion och Den stora utställningen som ett undantag. Jag ogillade inte Pestön helt men gillade Den stora utställningen mycket mer. Pestön beskriver även den, dåtidens Göteborg och då bland annat trafiken där några få utbildade trafikpoliser försökte skapa ordning, annars var det nästan djungelns lag som gällde. 
Den som känner till Göteborg kan också säkert placera in adresser som nämns i miljöbeskrivningarna. Fast det är ju så att handlingen utspelar sig  till stor del ute på ön med det fiktiva namnet Pestön (som i verkligheten är  Känsö i Göteborgs skärgård) och till viss del något också vid Säveån i Jonseredstrakten, ett ställe som i boken kallas Vrakarebyn.

Förlagets text:
  Överkonstapel Nils Gunnarsson blir kallad till de laglösa vrakarnas kåkstad. Bland de fallfärdiga barackerna vid ån ligger en död man som vrakarna har bärgat ur vattnet. Den okände mannen leder Gunnarsson på en jakt, först till stadens finare kretsar och senare till den beryktade Pestön. Ön fungerade tidigare som karantänstation, där sjömän hölls isolerade för att inte sprida smitta. Men vad försiggår där nu? Och vem är mannen som hålls fången på ön? För att lösa gåtan får Gunnarsson återigen hjälp av den försigkomna Ellen Grönblad.

Ellen har en stor roll i berättelsen, och visst är det spännande då hon tar anställning ute på Pestön för att försöka hjälpa Nils.
Det förhållande de hade till varandra i Den stora utställningen har förändrats och nu har Ellen en annan fästman. Frågan är om det i framtida böcker i serien blir Nils och Ellen igen, min gissning är att det kan nog bli så. Pestön visar mer tydligt att detta är en deckare, upplevde inte Den stora utställningen riktigt som om den klassade in som det. 

lördag 19 mars 2022

Veckans kulturfråga bästa klassiker och svensk kanon

Veckans kulturfråga hos Enligt O v11 2022 blev två frågor denna vecka. 

Vilken klassiker som du läste som ung gjorde störst intryck?

Mitt svar är  Kulla Gulla av Marta Sandwall-Bergström och Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström. Kulla Gulla läste jag i 10-11 års åldern och Stadserien  när jag gick i högstadiet. 

Vilken författare och vilket verk tycker du är ett måste i en litterär kanon?

Här blir det vilka verk och inte vilket och vilka författare och inte vilken :). Ovanstående två böcker, det är ju serier, men den första i respektive serie tycker jag borde vara med, om man inte ska ha hela verk.
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg ser jag också som ett måste i en sån här kanon.
Utvandrarsviten av Wilhelm Moberg hör väl också hemma i en svensk kanon, och där blev det lite "dåligt samvete" för jag har bara sett filmerna (de äldre inte den nya)  och inte läst böckerna 
Måste jag välja ett verk så är det nog Doktor Glas.
Sen finns det en del andra författare som borde vara med exempelvis Kerstin Ekman, P-O Enqvist och Fritiof  Nilsson "Piraten".

torsdag 10 mars 2022

Min ko vill ha roligt

Min ko vill ha roligt (1990) av Astrid Lindgren och Kristina Forslund köpte jag och läste när den kom ut. Blev omläsning nu så här många år senare, då jag planerat in att läsa en del om och av Astrid i år. Det blev en hel del tankar om att det trots allt  hänt en hel del bra för djuren i vårt land sen denna bok skrevs, och kanske just för att bland annat Astrid stod på djurens sida, och uppmärksammade oss på missförhållandena. Men det finns fortfarande mycket som kan bli bättre. 
Astrid och Christina samarbetade på det sättet att Kristina som var veterinär och docent vid Veterinärmedicinska fakuliteten vid lantbruksuniversitetet, gav Astrid information om tillståndet på Sveriges stora gårdar och på slakterier, om djurskyddslagarna osv. Sen skrev Astrid debattartiklar i Expressen riktade till Jordbruksministern och statsministern. De brukade svara henne, så debatten var i full gång och statsministern som då var Ingvar Carlsson lovade Astrid en djurskyddslag, hon tilldelades det löftet till sin 80-årsdag som inföll den 14:e november 1987. Varken Astrid Eller Kristina var särskilt nöjd med den lag som sen kom, men några små förbättringar blev det. 
Astrid skriver humoristiskt och på sitt speciella sätt där hon låtsasintervjuar en höna en gris och en kossa (hon kallar dem för livstidsfångar) om vad de tycker om sina instängda liv. Björn Berg har illustrerat med enkla teckningar av lyckliga djur.
Personligen tog jag åt mig av debatten som var då, och började med att bara äta kött från djur som jag visste hade haft det bra, KRAV-märkt eller direkt från gården/bonden. Under flera år då jag bodde med möjligheten att ha djur, hade jag Linderödsgrisar och hönor, saknar det mycket men har fina minnen från den tiden.