Slutet på historien

 Nu har jag läst Slutet på historien (2020) av Jan Guillou. Det är släkthistorien om familjen Lauritzen som han kallat Det stora århundrandet. Första boken i serien Brobyggarna börjar 1901 med en historia om tre norska bröder, och denna den sista boken slutar i början av 2001. Med en epilog i september 2001, det hände ju något i USA då.  

Efterhand har släktträdet ritats upp. Det är imponerande att skriva en bok om året med så mycket fakta, för dessa böcker är en slags upplysningsböcker där Guillou vill lära läsarna sin syn på historien.  Tycker dock att han kunde vara lite mer ödmjuk när han säger att ingen annan än han skulle kunna göra  detta....        

I de senaste böckerna är det Eric som läsarna får följa, hade gärna önskat att det varit lite mer variation. En hel del stämmer ju in på Guillous eget liv, och just hans politiska åsikt och exempelvis ogillandet eller hatet till kvällstidningen (som det kallades förr) Expressen. Men det finns ju fler än Eric i släkten som man till viss del får följa. I denna nu avslutande serie dyker en del äldre karaktärer upp. Nu ålderstigna Onkel Harald som var en högt uppsatt nazist i Tyskland är en del av berättelsen. Han får faktiskt vara en sån stor del så läsaren får läsa en hel del stycken om hans tankar i form av dagboksanteckningar. En del av det är format så att han ser tillbaks på kriget och den typen av krigshistoria är inget jag är så särskilt road av.

I denna del är det också mycket ishockey rätt ointressant... och sen är det en hel del om mat o vin något mer intressant fast här handlar det om riktigt fina viner och oftast om relativt dyr mat. Skall väl erkännas att inget av detta skiljer sig så mycket från de andra delarna. Naturligtvis är det 90-talets historia också vilket bland annat innebär flera rättsfall, Erik är ju advokat.  Här är det en slags upprepning av det Guillou skrev om i Häxornas försvarare den nutida berättelsen om sexövergrepp och incest på förskolor, Berättelser och händelser som påminde mycket om vad barn berättade i Häxprocesserna !

Även andra kända brottsfall från 90-talet och 90-talets politiska händelser är med i handlingen.

Om jag ska sammanfatta hela serien så har den varit intressant och jag har läst böckerna relativt fort. Guillou har ett bra driv i det han skriver och kan beskriva miljö och handlingar på ett bra sätt, han är ju en person som haft det skrivna ordet som sitt yrke i hela sin yrkeskarriär så det är ju rätt självklart. just denna del Slutet på historien, var faktiskt den segaste att läsa för mig.

Till sist några saker till, Guillou lägger in lite fakta om Emelie Flygare-Carlén som fick mig att tänka att något av henne har jag ju tänkt läsa. under läsning  har jag retat mig  på Guillous förkärlek att använda ordet saken :) Det stör min läsning och har gjort det genomgående i alla delarna i denna serie. Märkte att han använde det också i de tv-program som nyligen sändes om och av honom. 

 

Kära Astrid det är jag igen - Brev utan svar

"Kära Astrid, det är jag igen" 

Brev utan svar (2017)

av Sara Schwardt är en slags fortsättning på Mina brev lägger jag under madrassen,  Det är intressant att få veta hur det har gått för Astrid brevvän Sara. Sara är jämngammal med mig och det ger alltid en viss igenkänning när man läser jämnårigas biografier. Mina brev lägger jag under madrassen kom ut 2013 och i den publicerades Saras brev till Astrid Lindgren och Astrids svar till Sara i en brevväxling som varade mellan 1971 till 2002. Sara var 12 år när denna brevväxling började. Jag läste och bloggade om den 2015. Nu har alltså Sara skrivit en bok om fortsättningen på sitt liv som kom ut 2017, och i denna bok skriver hon till Astrid men hon kan ju nu inte få svar tillbaka. 

Jag kommer inte ihåg så mycket av den första boken kanske skulle läst om den före denna, men nej det behövs inte Kära Astrid går att läsa ändå, jag känner ju till historien bakom trots allt. Jag hade liksom glömt bort att den här fanns, men såg den på biblioteket och kunde inte låta bli att låna den. 

Sara jobbar som städerska (kallar man inte det för lokalvårdare längre?) på Borås lasarett men trivs mycket dåligt med det jobbet. Hon lever ensam men har två vuxna barn hon inte har kontakt med. I slutet av Dina brev blir hon frälst det skriver hon om till Astrid. I Kära Astrid framgår det att hon fortfarande har kvar tron och rör sig i kristna kretsar. Hon har sedan Dina brev kom ut rest runt och talat om sin bok i kyrkor på bibliotek och hembygdsgårdar med mera, detta var hon tjänstledig för från städjobbet och sommaren efter bokutgivningen ordnar en kontakt jobb åt Sara i Barnfilmbyhuset i Mariannelund, och hon flyttar då tillfälligt dit och jobbar där som Guide.

Sara får många vänner och trivs bra, men hon  har ändå svårt att våga ta tag i sitt liv och att säga upp städjobbet i Borås. Hon väljer efter lite tveksamhet ändå att flytta dit och blir fastboende där. Det är hela den utvecklingen som läsaren får följa. Det är nu mer som en dagbok och inte brev, men det är till Astrid hon formulerar sig, även om jag inte tycker det märks så mycket. Det är många människor, vänner osv som nämns i boken och jag har inte helt koll på dem, men det behöver man inte för att få behållning av boken. Kära Astrid är väldigt självutlämnande men det var ju Dina brev också, Det är modigt av Sara att lämna ut sig och sitt innersta så som hon gör. Det är i och för sig efter diskussioner och övertalning från flera inblandade i utgivningen. Saras barn fick också säga sitt och har godkänt utgivningen. 

Mercurium

Mercurium (2012) av Ann Rosman är en spänningsroman men också till hälften en historisk berättelse med verklighetsbakgrund. Mercurium är ett gammaldags ord för Arsenik. Som läsare får man   följa berättelsen om Metta Fock Ridderbielke (1765-1810) en adelskvinna från Västergötland(närmare bestämt Trävattna i Skaraborg)som blev satt på Marstrands fästning med straffet "på bekännelse", då det ansågs bevisat att hon var skyldig till två av sina barn och sin mans död genom förgiftning. Metta broderade sin historia på tyglappar som hon klippte bort från fångkläderna eftersom hon inte fick tillgång till papper och penna. Denna broderade "duk" finns i Nordiska Museets ägo. 

Växelvis får man också följa händelser 2011. Personligen var jag mest intresserad av Mettas öde än det som sker i nutid. Jag hade nog helst läst en bok bara om Metta men Ann Rosman har lyckats att få en del av den fiktiva nutida berättelsen att kopplas ihop med den om Metta. Den nutida berättelsen är en del av hennes deckarserie med Karin Adler som utspelar sig i Marstrand.

Ann Rosman har gjort en diger forskning om Metta, i sitt långa efterord beskriver hon detta. Listan över litteratur hon använt sig av och den på personer som hjälpt henne är också lång.  

Ibland är jag förvånad över att det tar så lång tid emellan utgivning och att jag tar tag i boken, som från början intresserat mig. Den här borde jag läst tidigare men jag är glad att jag läst den nu.

Ur förlagets text: 

"Den sanna historien om Metta Fock – den enda kvinnliga fången på Carlstens Fästning. År 1806 anländer hon till Marstrand och Carlstens fästning, anklagad för giftmord. År 2011 hålls en storslagen maskerad på fästningen. Gräddan av Sveriges societet är där, och innan kvällen är över har två personer mist livet. ..."