Binas historia

Binas historia (2016) av Maja Lunde är en annorlunda historia kan man säga, den är indelad i tre olika historier/berättelser som man får läsa växelvis och på det sättet blir det just Binas historia. De tre perspektiven är mitten av 1800-talet, 2007, och 2090-tal. Den senare delen ser jag som en dystopi även om det slutar en aning ljusare.
Att bin som pollinerare betyder allt för att vi människor ska kunna äta oss mätta det vet nog de flesta vid det här laget, hur allvarligt ska man då se på detta med bidöd kan man ju undra. Vi har klimatkrisen och även den kris som kan komma om vi inte kan ersätta antibiotika, alla dessa kriser är mycket allvarliga för vår överlevnad här på jorden.
Ja det går knappast att rangordna vilket hot för framtiden eller vilken kris som är värst. Hoppet står till att vi människor gör så gott vi kan för vår överlevnad, men det är verkligen inte lätt att se så ljust på vår framtid tyvärr. Möjligen hör åtminstone binas krympande antal ihop med klimatkrisen, men boken ger inget svar på varför vi har en s.k. bidöd. Forskning som görs tyder  mycket på att de bekämpningsmedel som används i jordbruket är boven i dramat.
Binas historia är även en historia om människor, deras förtvivlan och hopp och förhållande till varandra. Särskilt föräldrars förhållande till sina barn, ser jag som en röd tråd i de olika berättelserna.
Binas historia tyckte jag var en rätt lättläst bok trots tre olika tidsperspektiv som varvas i handlingen, och trots de tråkiga budskapet, om än man får ett litet hopp i slutet. Har du inte läst den så gör det. Jag ångrar inte att jag läst och fått mer kunskap om biodling och hur viktigt det är med bin. 

Utdrag ur förlagets text om boken som sammanfattar Binas historia mycket bra: 

"Från de första trevande försöken att odla bin över till det industriella lantbruket till en framtid utan bin.
Binas historia är tre vackert och överraskande sammanfogande berättelser om relationer mellan föräldrar och barn, och om människans sårbarhet."

Ljuskällan

Ljuskällan (2020) av Hanna Landahl är en fristående fortsättning på Under två timmar som jag tidigare läst just för att sen läsa denna då ämnet och platsen den utspelar sig på, (utanför Floby i Västergötland där jag gick i högstadiet.) gjorde mig väldigt nyfiken. Jag blev verkligen inte besviken och för mig var denna bok en bladvändare för det finns en slags spänning i den även om det inte alls är en spänningsroman.

Ur förlagets text:
"Staffan och Anna gör så gott de kan. I sin relation, på jobbet och som människor som just nu råkar leva på den allt varmare planeten Jorden. I alla fall så tycker Staffan det, men hans fru börjar tvivla. Skulle inte en annan livsstil kunna vara bra inte bara för klimatet, utan också för dem själva? När Anna av en slump besöker ekobyn Ljuskällan känner hon sig efter månader av nedstämdhet mer tillfreds än på länge. Och Staffan vill såklart också leva mer hållbart. Fast kanske mest av allt se Anna le lite oftare.Så ekobyn kanske ändå kan vara precis vad deras familj behöver? Väl installerade i det röda torpet känner sig Anna som hemma direkt medan Staffan gör sitt bästa för att hantera biodlaruppdraget och invånarnas självgodhet."


Allt blir inte som Anna tänkt sig, övriga familjen är inte  lika glada över det nya boendet. Staffan och barnen kan inte tänka sig att leva utan Wifi, som enligt stadgarna inte är tillåtet för de boende i Ekobyn. Staffan är från början mest inställd på att bo där en kortare tid och att de ska flytta tillbaka till villan i Göteborg som just nu bara är uthyrd på ett halvår. Anna ser det mer som en livstilsförändring helt och hållet. Barnen saknar sina kamrater och är oroliga för att börja i en ny skola.

Hanna Landahl har åter igen i Ljuskällan så som i Under två timmar  skrivit en bra samtidsroman. Just beroende på det aktuella ämnet om att försöka leva miljö och klimatvänligt så tilltalade den mig något mer.  Jag har själv ofta funderat hur det skulle vara att bo i något slags kollektiv på landsbygden med eko inriktning. Jag har visserligen bott på landet i stora delar av mitt liv och även haft ett boende under flera år som något kan påminna om det, med grisuppfödning lite odling och några höns.  
Hanna har före de här två romanerna skrivit några barnböcker samt en bok om en by som tar emot ensamkommande, titeln är Välkommen till Himmelsta. Får nog bli att jag tar och läser den också framöver. 
Omslaget på Ljuskällan är ju väldigt passande så här i Påsktider men det är  mest en slump att jag lagt ut blogginlägget just nu

Hetta

Hetta av Ian McEwan (2011) räknas som en satirisk roman. Jag var inte medveten om det förrän jag började läsa. Ibland var det riktigt dråpligt, och jag har aldrig läst något liknande, komiska situationer blandat med fysiska termer och fakta om klimathotet. På något sätt gillade jag att läsa Hetta, att läsa om den tidigare Nobelprisade forskaren Michael Beards äventyr både i privatliv och forskarliv. Romanen är indelad i tre delar, första delen utspelar sig år 2000, andra delen 2005 och tredje delen 2009. Beard är inne på sitt femte äktenskap som är på upphällningen i början av boken, och han är en riktig "kvinnokarl" trots att han är en kort och överviktig man i 50-årsåldern. Han har ett levnadssätt som inte är särskilt hälsosamt och han är mycket glad i mat, mycket och fet mat. Ian McEwan beskriver ingående vad Beard äter och dricker och i slutet av boken är Beards hälsotillstånd mycket illa. Hans sexuella bravader med sina älskarinnor beskrivs också en del i handlingen, det är som sagt en något annorlunda historia. Man får följa honom på resor och läsa om vad han säger i olika föredrag, samt spelet mellan olika forskare och kollegor. 
Det riktigt roliga stycket i boken är när Beard är på resa till Spetsbergen tillsammans med konstnärer och forskare. Där skrattade jag gott åt Beards tokiga äventyr. Just den historien är baserad på en resa Mc Ewan själv gjorde 2005  till Spetsbergen med just konstnärer och forskare. Han säger i en intervju om boken i Dagens Nyheter, att det var den resan som fick honom att börja skriva Hetta. 
Jag har inte tidigare läst något av Ian Mc Ewan, men kommer säkert att läsa
fler böcker av honom, då det finns några att välja på. Hans andra romaner är som jag förstått det inte satirer, och jag gissar att jag ändå kommer gilla även dem.  

Vår tid är nu - Tio hoppfulla perspektiv på klimatkrisen

Vår tid är nu -Tio hoppfulla perspektiv på Klimatkrisen (2014) Svante Axelsson. Författaren är Generalsekreterare för Svenska Naturskyddsföreningen (SNF)

Svante  talar om sin bok  på Ekocentrum Gbg.

 Eget foto

Började läsa denna bok i Januari för att jag tänkt ha klimathotet som ett tema för mig själv detta år. (Delat med Carl o Karin Larsson som jag inte läst något om än i år)  Nu först efter ett långt uppehåll har jag läst ut den. Vad som gjort att jag inte tog tag i och läste klart boken förrän nu är svårt o säga. Det är en viktig bok kanske just för att den inger hopp av att vi kan klara av det allvarliga hotet som mänskligheten står inför.
Ur boken: 
"Enligt klimatforskarna måste de globala utsläppen minska med 3 % per år från 2020-2050 om vi ska ha en hyfsad chans att nå 2%-målet.
Det som är bra för alla genomförs inte för att ingen vågar börja."
Svante menar att Sverige skulle kunna vara detta föregångsland som för hela världen visar att det går att få ner koldioxidutsläppen så snabbt som det behövs. Vi har alla förutsättningar för att kunna genomföra det. Vi är rika och vi har stora naturtillgångar, stark naturkänsla, framsynta kommuner och en tradition av samarbete mellan företag och fackföreningar - Det som saknas är ledarskapet.

Det är mycket beräkningar och siffror som bollas fram och tillbaka. Jag har vart duktig o antecknat under läsningens gång, men ekonomi är inte helt min grej så det är väl kanske det som gjort att boken blivit liggande. Måste dock säga att alla dessa siffror gav många "aha", så det var tur att jag inte la boken helt åt sidan. Svante har titeln Miljöekonom och det finns mycket kunskap bakom det han skriver om. Jag hörde även Svantes föredrag om boken på Ekocentrum i Göteborg i våras och det var ett mycket hoppingivande budskap som han framförde där. Rekommenderar boken eftersom vi alla måste  få insikt i det som måste göras. 

Igår var Johan Rockström som är professor i miljövetenskap sommarvärd i P1 och han hade i stort sett samma budskap som Svante.
Naturfotograf Mattias Klum och Johan Rockström har tillsammans gjort den fina fotoboken Vår tid på jorden : välfärd inom planetens hållbara gränser, den har jag, men har mest tittat på bilderna än så länge.

Inför mitt fjärde bokbloggarår !

Tankar om läsåret 2014
 
Jag har inte nått upp till mitt mål med att läsa 40 böcker under 2014, tyvärr slutade min summering på en lägre siffra. Jag har inte bloggat om varje bok jag läst, några har blivit förbisedda och ett par kommer jag blogga om i Januari.  Det har som vanligt blivit mest böcker av svenska författare och något mindre av författare från andra länder. Lite svårt för mig att ändra detta tydligen.
Mitt personliga tema om Selma Lagerlöf har faktiskt varit riktigt intressant och jag har läst en hel del böcker på detta tema. Kan dock konstatera att det finns mycket mer att läsa av och om henne, så en del av det  kommer väl ändå ingå i min blandning framöver.

 
Inför mitt fjärde bokbloggarår !

Som tema detta mitt fjärde bokbloggarår (!) mitt första inlägg var 8/1 2012 väljer jag ämnet klimathotet, med tonvikt på mat och klimat. Låter kanske tråkigt men jag vill fördjupa mig i denna fråga och jag börjar med att läsa en bok i positiv anda Vår tid är nu Tio hoppfulla perspektiv på klimatkrisen  av Svante Axelsson. 
Som ett litet sidotema tänkte jag också läsa lite böcker om Carl och Karin Larsson, kommer att börja med att läsa Karin Larssons värld som jag har haft i bokhyllan ett tag men som inte blivit prioriterad. Det var ju Selma som hade prio ett under 2014 :-)