Hetta av Ian McEwan (2011) räknas som en satirisk roman. Jag var inte medveten om det förrän jag började läsa. Ibland var det riktigt dråpligt, och jag har aldrig läst något liknande, komiska situationer blandat med fysiska termer och fakta om klimathotet. På något sätt gillade jag att läsa Hetta, att läsa om den tidigare Nobelprisade forskaren Michael Beards äventyr både i privatliv och forskarliv. Romanen är indelad i tre delar, första delen utspelar sig år 2000, andra delen 2005 och tredje delen 2009. Beard är inne på sitt femte äktenskap som är på upphällningen i början av boken, och han är en riktig "kvinnokarl" trots att han är en kort och överviktig man i 50-årsåldern. Han har ett levnadssätt som inte är särskilt hälsosamt och han är mycket glad i mat, mycket och fet mat. Ian McEwan beskriver ingående vad Beard äter och dricker och i slutet av boken är Beards hälsotillstånd mycket illa. Hans sexuella bravader med sina älskarinnor beskrivs också en del i handlingen, det är som sagt en något annorlunda historia. Man får följa honom på resor och läsa om vad han säger i olika föredrag, samt spelet mellan olika forskare och kollegor.
Det riktigt roliga stycket i boken är när Beard är på resa till Spetsbergen tillsammans med konstnärer och forskare. Där skrattade jag gott åt Beards tokiga äventyr. Just den historien är baserad på en resa Mc Ewan själv gjorde 2005 till Spetsbergen med just konstnärer och forskare. Han säger i en intervju om boken i Dagens Nyheter, att det var den resan som fick honom att börja skriva Hetta.
Jag har inte tidigare läst något av Ian Mc Ewan, men kommer säkert att läsa
fler böcker av honom, då det finns några att välja på. Hans andra romaner är som jag förstått det inte satirer, och jag gissar att jag ändå kommer gilla även dem.
Gröna Gården av Viktor Barth-Kron - Ett slags roman om Sverige(2015) Författaren är journalist på DN och Gröna gården är en satirisk roman om den svenska politiken.Titeln och huvudpersonens namn Albin Örn är en parafras till Strindbergs Röda rummet.
Jag hade kanske för stora förväntningar på den här boken och därför tyckte jag den var så där. Jag förstår att författaren har insyn i det han skriver om när det gäller den miljö han häcklar - Den Politiska världen och tidningsvärlden och de människor som rör sig i dessa världar. Det är en hel del händelser som jag skrattar åt i handlingen, men det finns också stycken som känns nästan tråkiga att ta sig igenom, troligen kanske det beror på att jag helt enkelt inte fattar det roliga, alltså inte ser det satiriska i det hela.
Viktor Barth-Kron måste i vilket fall själv haft väldigt roligt när han skrev den.
Det är massor av personer i handlingen och de flesta av dessa har han hämtat från verkligheten men kallar dem för andra namn. Exempelvis har Ida Bladh stora likheter med Annie Lööf, och Åke Knohult tycker jag var ett roligt namn på en tidigare ledare för socialdemokraterna... Vill du veta mer om vem som är vem i romanen kan du se det här.
Läs även DN;s recension här
