Död man på rymmen

 Död man på rymmen (2025) av Kristina Appelqvist är den fjärde och som jag förstått det den sista boken i serien om Nina Storm, (men man kan väl aldrig veta det) och det är den bästa enligt mig. Som uppvuxen i två prästgårdar tycker jag också att det har varit ett roligt grepp att låta en del av handlingen utspelas i en prästgård hon själv bott i. 

Förlagets text:

"När kollegan Bengt ska begravas åker Nina Storm till Dalarna för att delta i ceremonin. Det är trettio grader kallt och begravningsgästerna håller på att förfrysa då kistan sänks i jorden. Under natten sker ett kraftigt väderomslag och när de återvänder till kyrkogården nästa dag väntar en makaber syn. Graven har fyllts med smältvatten och förvandlats till en sjö och längst upp guppar Bengts kista med de frusna blommorna fortfarande kvar på locket."

Just den händelsen är makaber och skall ha hänt i verkligheten skriver Kristina i sina efterord, men i den här historien har hon gått lite längre en verkligheten.

Fortsättning på förlagets text:

"De vänner som får ärva Bengt beter sig alltmer besynnerligt och Nina börjar nysta i vad som egentligen har hänt. Nina upptäcker dessutom att hennes ärkefiende Diana Wikman fattat en rad märkliga beslut under sin tid som generaldirektör, flera av dem rör den berömda Othelloteatern."

Det är som alltid spänning och komik i Kristinas böcker, hon har en underbar humor och lekfullhet som få författare. Karaktärerna är ju också rätt speciella och Diana Wikman är en karaktär jag hoppas inte finns i verkligheten. Ser nu fram att läsa Kristina senaste bok med titeln Årets roligaste bok, det ska tydligen bli en ny serie som kallas Hillmans och handlar om en bokförlagsägare i Lund. Så nu lämnar hon Västergötland 

Frälsarkransen

 

Frälsarkransen (2024) av Kristina Ohlsson är fjärde delen av Strindbergserien där handlingen utspelar sig i bohuslänska Hovenäset. Jag har läst de andra delarna snabbt och har tyckt om denna serie, men jag vet inte varför denna del inte kändes lika mycket som en bladvändare som jag tyckt de andra varit. Den var absolut inte dålig inte men jag tyckte alltså att den var något segare att läsa. August Strindberg och Maria är det riktigt kul att få följa och även de andra karaktärerna boende i Hovenäset som varit med från början. Jag har som läsare fått en god bild av dem, Kristina har alltså lyckats med att få fram karaktärer med personlighet. 

Ur baksidetexten: 
"Idyllen skakas än en gång om när ett äldre par hittas förgiftade. De har bott på näset i femtio år och är väldigt omtyckta. Vem kan vilja dem så illa? Utredningen hamnar på Marias bord, men det är något som skaver i polisgruppen. Vad är det kollegan Ray-Ray döljer? Fallet visar sig ha en mörkare baksida än någon hade kunnat ana …"

Upplösningen är verkligen tragisk men som läsare anar man nog att det kunde vara just så. 

Jag gissar att det blir fler delar i serien, för det finns vissa frågetecken som Agust har fått veta om sina föräldrars liv. Troligen löses detta i nästa bok.