Jag har verkligen inte tid att sitta och skriva så här om kvällarna

Jag har verkligen inte tid att sitta och skriva så här om kvällarna  en mailroman av Anna Dunér och Karin Hintze (2016) är en lättläst roman om kärlek på lite äldre dar. 

Baksidetexten: 

"Två av tillvaron kantstötta personer möts av en händelse på en skärgårdsö. Ralph har en glädjelös barndom och en skilsmässa bakom sig. Wera är änka och har inga planer på att byta civilstånd. Hennes yrkesroll, barn och barnbarn fyller redan livet mer än väl. Men Ralph är envis, och något motvilligt börjar Wera besvara hans mail.
Vad kan väl inte hända när två mogna personer oväntat finner kärleken?"

Hela boken består av mejl, sms, och dagbokstexter.Upplägget känns lite annorlunda och jag märker att det är viktigt att läsa vem som är avsändare och till vem varje stycke är till. Det mesta är kommunikationen mellan Ralph och Wera men det är även mejl och meddelanden till deras närstående.
Eftersom det är två författare så funderar jag lite grann om hur de har fördelat sitt skrivande, har de valt varsin person och sen skrivit mejlen och det som den  personen skrivit? Eller har båda hjälpts åt med alla texter? I vilket fall så har de lyckats bra tycker jag, men jag undrar om man verkligen skriver till varandra så mycket när man träffas ofta och naturligtvis också ringer varandra. Jag köper i alla fall idén och efter ett tag är jag insatt i dessa personers värld och är så fångad att jag vill läsa vidare. En annorlunda kärleksroman om hur kärlek kan drabba även när man har kommit upp i åren.
Allting är inte bekymmerslöst för Ralph och Wera, men de hjälper och stöttar varandra, de delar med sig av hur deras tidigare liv varit och sammanför den andre med sina barn och deras familjer. 
Ja mycket är väl som livet är i den här berättelsen, även om det också sker något som är rätt dramatiskt. Tycker absolut det är en bra och lite annorlunda roman som Anna och Karin har skrivit.
Det finns en litteraturförteckning i slutet av boken, över omnämnda böcker, filmer, och musikaler i den ordning som de förekommer i berättelsen. Ett stort + för det.

Tack till Anna för recentionsboken.