Jag ska egentligen inte jobba här

Jag ska egentligen inte jobba här  (2012) av  Sara Beicher är en romandebut som fått mycket lovord.  

" Moa är nitton år och ska bli skådespelare. Hon har precis flyttat till Stockholm och måste ha ett jobb. Hon får en timanställning på äldreboendet Liljebacken. Chocken blir total när hon ställs inför död, kroppsvätskor och stressiga arbetsvillkor. All sin lediga tid ägnar Moa åt att försöka komma in i Stockholms teatervärld, men hon misslyckas gång efter annan. Jag ska egentligen inte jobba här är ett vardagsäventyr om döden och äldreomsorgen, om det triviala och det fula. Men det är också en berättelse om det vackra och viktiga som kan finnas där man minst av allt trodde att man skulle hitta det."

Jag läste boken snabbt för jag ville veta hur det skulle utveckla sig för huvudpersonen Moa. Ämnet är intressant och mitt intresse väcktes redan när boken gavs ut, men först efter att jag det  senaste halvåret själv varit praktikplacerad på ett äldreboende blev det av att jag läste den. Nu följde jag inte vårdbiträden och undersköterskornas jobb på så nära håll så min erfarenhet går inte o jämföra med bokens unga Moa. Ibland log jag igenkännande men en del kändes långt ifrån den verklighet jag upplevt. 
Moas sökande efter kontakter inom teatervärlden som skall ge henne drömjobbet kan kännas lite komiskt. Jag hade förväntat mig mer av den här historien som läsupplevelse än vad jag tyckte jag fick. Boken är trots allt viktig som ett debattinlägg om äldreomsorgen och jag har förstått att många som har mycket  mer insyn i äldreomsorgen än jag har tycker att Sara Beicher har skrivit en bra och viktig bok om deras arbetssituation.