Handbok för språkpoliser (2020) av Sara Lövestam, kändes som en bok jag måste läsa eftersom jag emellanåt känner mig som en språkpolis, och då är man antagen till språkpolisskolan. Det är en bok som står placerad på humorhyllan och den är verkligen humoristiskt skriven. Jag har inte läst någon av de andra grammatikböckerna som Sara skrivit men Grejen med verb blir jag nyfiken på då hon emellanåt hänvisar till den i denna bok.
Upplägget i språkpolisskolan är fördelat så att i varje kapitel tas det upp ett vanligt språkfel, sedan ställs frågan: Hur blev det så här? Läsaren (alltså eleven i språkpolisskolan) får svaret på vad det kan bero på att det blivit "fel" och hur det egentligen ska sägas och skrivas korrekt och språkreglerna kring det. Sen får man en historisk analys om hur det många gånger har varierat genom åren och vilket som varit det gångbara med hänvisning till gamla tidnings- och bibeltexter. Sara ger också en hel del exempel på språkbruk i skrift från olika bloggar, hemsidor och debattforum på nätet. Till sist ger hon exempel på hur man ska tackla de som missbrukar språket, antingen kan man vara en good cop eller en bad cop , dessa avsnitt är verkligen humoristiska. En hel del av de språkfel/skrivfel som tas upp har jag inte hört eller sett att de förekommer, och andra gör jag själv och inte tänkt på att det inte är korrekt. Det finns däremot en hel del exempel i boken där jag själv är en språkpolis, exempelvis när jag ser texter med Dem på helt fel plats. Kan man inte skilja på de och dem skriv då dom istället ! Särskrivning är också hemskt, där har den moderna tekniken gjort så att många texter blir särskrivna tyvärr. Att inte skilja på var och vart tycker jag är konstigt men är kanske från början en dialektal felsägning som spridit sig. På det hela taget tyckte jag det var en intressant bok som gjorde mig fundersam. Tankar som, hur talar jag? och hur skriver jag? Samt hur ser andra på hur jag skriver och talar? Jag tror att jag har en del med mig från min barndom och tonårstid för även om begreppet språkpolis inte var uppfunnet då, så var min pappa en mycket typisk språkpolis. Om han var en "good cop" eller "bad cop" har jag faktiskt svårt att svara på (troligen good cop) men jag minns faktiskt än idag, många tillrättavisningar vid matbordet. Men språket utvecklas, och att det alltid eller åtminstone ofta, är så att den yngre generationen använder ord och begrepp som den äldre generationen ifrågasätter. Så med ålderns rätt kommer jag nog fortsätta att emellanåt vara en språkpolis, men då tillhörande den goda språkpoliskåren. Får hoppas på att de jag tillrättavisar håller med om det.
