Estonia

 

Estonia (2019) av Björn Runeborg är en relationsroman och samtidigt till en del en roman om sista resan med färjan Estonia just idag för 27 år sedan,(natten mellan 27/9 och 28/9 1994). Jag märker att det skrivs mycket om Estonia just de dagarna runt årsdagen. Förra året gjorde jag också ett blogginlägg om denna händelse. Björn Runebergs bok råkade jag bara se på bibliotekets utförsäljning för några månader sen och passade på att läsa den nu. Som sagt den handlar inte mycket om själva resan och förlisningen även om det sker i slutet av berättelsen, utan mer om förhållanden människor emellan. 

Förlagets text:

"Tallinn 27 september 1994.
När Karina besöker sin man Petter i Tallinn, där han har en tillfällig tjänst, samlar hon mod för att säga det där svåra, att hon vill skiljas. Petter anar oråd och vill åka hem tillsammans med henne, så snart det bara går. Det blir en överraskning – han bokar om hennes returbiljett och skaffar sig en egen. De reser redan samma kväll, med färjan Estonia."

Jag har inte läst något av Runeborg förut och jag vet inte riktigt vad jag tyckte om han sätt att skriva. Det är mycket tankar som karaktärerna/personerna har och på något sätt lyckas han få fram skuldkänslor både mellan Karina och Petter och Estländarnas känslor om Sverige och svenskarna, och svenskarnas förhållande till Estland och estländarna. Boken är inte lång eller svårläst men kändes lite för djupsinnig för mig ändå. Tyckte även att den var lite orealistisk men det är ju en författares frihet.

Tips om bok om Estoniakatastrofen - Det som inte kunde ske

 

Estoniakatastrofen då 852 människor omkom 28:e september 1994, har blivit ett aktuellt ämne igen eftersom en film om vraket där man ser bilder på ett hål som inte har nämnts tidigare, har visats på TV-kanalen D-play. 

Händelsen är av den digniteten att jag minns exakt var jag var när jag hörde nyheten, det var också så att min mor den morgonen fick ansluta sig till ett hjälpteam för att ta hand om anhöriga till de som befunnit sig på båten den ovädersnatten.

 En av de överlevande, Kent Härstedt, skrev en bok med titeln Det som inte kunde ske, med undertiteln Kent Härstedts berättelse om Estoniakatastrofen där han berättar om sina upplevelser den natten. Jag läste den boken när den kom ut, känner mig lite sugen på att läsa om den nu. Den finns på mitt bibliotek och även på Bokbörsen. Boken handlar också om Sara Hedrenius, de två räddade nog varandra genom att hålla ihop och hålla om varandra när de satt i livbåten. Det är en otäck läsning men jag minns att jag tyckte boken var väldigt gripande. Kent Härstedt är ju en offentlig person och varje gång jag läst om honom eller sett honom på tv i något sammanhang har jag alltid tänkt på honom som Estoniaöverlevare. Både han och Sara har yttrat sig nu när frågan om vad som hände blivit aktuell igen.

Minnesmärket på Ersta Diakonis område intill Ersta sjukhus i Stockholm. Det finns även ett minnesmonument på Djurgården med namnen på alla omkomna. Det monumentet dröjde innan det uppfördes och i och med att Ersta Diakoni hjälpte och stöttade många av de anhöriga efter katastrofen så skapade man denna minnesplats med utsikten mot vattnet.

 Foto: från webblatsen Estoniasamlingen.