Jag heter inte Miriam

 

Jag heter inte Miriam (2014) av Majgull Axelsson är den första bok jag läst av henne. Denna roman om Miriam (som inte heter det) handlar om  en kvinnas liv, en kvinna som kom till Sverige med de vita bussarna efter andra världskrigets slut. Jag läser ogärna böcker om andra världskrigets och förintelsen. Denna bok blev läst eftersom den valdes ut  för läsning i min bokklubb. 

 Ur förlagets text:

När familjen samlas runt Miriams säng för att fira hennes 85-årsdag tror de att hon blivit dement. Varför påstår hon annars att hon inte heter det alla vet att hon faktiskt heter? Sanningen bakom tatueringen på Miriams arm, om hur hon blev Miriam, börjar så sakta komma fram och det är en helt annan berättelse än familjen väntar sig. Det är en berättelse om självbedrägeri, skam och utanförskap, om Europas smärtsamma historia, om romers situation och Sverige under efterkrigstiden.

Ja det är verkligen en smärtsam historia där upplevelserna i koncentrationslägren är svåra att ta in, men som tur är växlar det med hur Miriams liv varit sen hon kom till Sverige. Mycket utspelar sig i Småland, först Jönköping och sedan Nässjö. Miriam bor först hos en ensamstående kvinna i Jönköping och där får hon vara med om det s.k tattarkravallerna i staden 1948.  Hon gifter sig senare med kvinnans bror och hamnar i Nässjö, Majgull Axelssons hemtrakter.

Det är 11 år sedan boken kom ut och allla vet vi att det inte finns många överlevare av förintelsen kvar i livet längre, men det finns många berättelser att läsa av just överlevare men också fiktiva som denna. Även om jag känner att det är svårt att läsa om det.