Skuggornas tid

 

Skuggornas tid (2017) av Agneta Andersson Westerdahl är den 9:e delen i serien släkten.

Jag läser någon bok i den serien då och då.

Det kom ut elva delar, sen har det varit ett uppehåll i några år. En glädjande nyhet är nu att det kommer att komma ut en ny del i september. Varje del har hittills skrivits av olika kvinnliga författare men den  tolfte delen håller alltså på att skrivas, och det är Maria Gustavsdotter som skrev Helenas hämnd (den fjärde delen i serien) som nu har tagit sig an utmaningen och då är vi på 1500-talet. Titeln är Pärlstickarens hustru.

Jag tyckte Skuggornas tid var bra och spännande. Den börjar år 1350 och Pesten har drabbat människorna och befolkningen minskar. En del överlever men mister hela sin familj eller släkt. Elin, en högättad kvinna i Uppland, förlorar man och båda sina barn. Två av hennes trälar har också överlevt och hjälper henne att kunna sätta mat på bordet med jakt och odling. En dag kommer en föräldralös flicka till gården hon har överlevt i en grotta och trots sin låga ålder vet hon hur man jagar och fångar djur för att kunna överleva. Unni har svårt att anpassa sig till ett liv nära maktens boningar. Framtiden för de båda kvinnorna till Visby. Det starka bandet mellan dem blir deras räddning vid det fruktansvärda slaget utanför Visby Ringmur 1361.

Jag har inte läst något av Agneta Arnesson Westerdahl tidigare men fastnade mycket för hennes miljöbeskrivning om väder, blommor, träd och djur. Det är poetiskt skildrat. 

Här är ett tydligt exempel:

"Längs strandlinjen sökte sälgarnas grenar ut över sjön. 

De nyutslagna löven sköt som pilar mot vattnet, och när den svaga vinden svepte bladen med sig, nuddade de ytan för att genast resa sig igen och tappa sina silverdroppar i glittret. Om och om igen löstes månglansen upp i tusentals små speglingar som åter samlade sig till vila. Några fladdermöss saxade förbi och näktergalen sjung och lommen ropade."

Vulcan

 

Vulcan (2023) av Nino Mick är en roman där vi får följa människor som jobbade på tändsticksfabriken Vulcan i Tidaholm under tiden före och under storstrejken 1909.
1875 brann fabriken ner och det var en tragedi då 46 unga kvinnor/flickor brann inne. Dessa jobbade med att fylla på tändsticksaskarna och de arbetade inte med det som kallas säkerhetständstickor utan tändstickorna innehöll fosfor som gjorde att de gick att tända var man än drog dem. Sorgligt nog tillverkades fosfortändstickorna långt efter att säkerhetständstickorna uppfunnits och fosfortändstickorna  förbjudits i Sverige. Då romanen utspelar sig 34 år efter branden  tillverkas de för export till stor del av världen. Sverige var världsledande i denna industri.

Handlingen i boken är lite annorlunda, då mycket av det som händer ses ovanifrån av de flickor som omkom. Ett annorlunda grepp som känns något jobbigt först men jag vande mig. Författaren Nino Mick är poet och det märks emellanåt på texten. Romanen är skriven på västgötska och det har jag ju som  västgöte inga problem med, men gissar att en del andra läsare kan ha det.  En intressant detalj är att kvinnorna/flickorna som utförde arbetet med tändstickorna kallades Labba (flera Labbor) det hade jag ingen aning om, men att Tidaholm alltid haft smeknamnet Labbås visste jag och nu vet jag varför.

Det tog mig lite tid att läsa Vulcan, men det en intressant historia som utspelats inte så långt ifrån där jag växt upp och där jag bor nu. Inte helt otroligt att  det blir lite museibesök framöver både till Tidaholms museum och till  Tändsticksmuseet i Jönköping